VÅR FÖRENING
Vår förening var en liten sånggrupp från Helsingfors som var aktiv under åren 1864–1867.
De sista sex sångerna på skivan är väldigt betydelsefulla för Finlands musikhistoria och har varit undangömda i närmare 150 år. Sångerna är en del av vår bortglömda kulturhistoria från 1800-talet, där det kryllar av bekanta namn, såsom Pacius, Topelius, Linsén och Fabritius. Knappast vet någon att Sommardag i Kangasala ursprungligen är skriven för damkör, och de facto för Vår förening.
Det som är anmärkningsvärt i Vårföreningens repertoar är att det på 1860-talet inte ännu fanns någon egen repertoar för damkör och att man inte ännu hade förstått damkörens möjligheter. Å andra sidan kunde inte heller någon repertoar existera, eftersom offentligt framträdande var förbjudet för gifta kvinnor. I dag får kvinnor trots allt sjunga offentligt, men det är fortfarande svårt att hitta en tillräckligt utmanande och bra repertoar som passar damkör.
Musikforskaren Sakari Ylivuori som rekonstruerat repertoaren berättar om Vårföreningens historia och styckena som nu har bandats in:
“Den 20 mars 1864 möttes sju unga kvinnor, Ellen Nervander, Inna Haeggström, Augusta Cadonius, Aina Topelius, Fanny Decker, Ada Linsén och Thérèse Decker av ett sammanträffande på Restaurang Kajsaniemi. På ett infall och på uppmaning av några av de närvarande bestämde de sig för att pröva på stämsång tillsammans. Eftersom de inte hade damkörssånger, använde de som spontan repertoar de populäraste manskörssångerna, som kvinnorna hade lyssnat på så många gånger att de kunde sjunga dem på gehör.
Sjungandet fortsatte i parken utanför restaurangen och där och då beslöt sig kvinnorna att grunda en egen sångförening, som anses vara Finlands första damkör. Föreningen fick kort därefter namnet Vår förening, och sångarna utsåg bland sig Thérèse Decker (senare Hahl) till sin dirigent. Thérèse Decker ansvarade också till en början för repertoaren genom att arrangera ett stort antal av sin tids favoritsånger.
Gruppens första uppträdande ägde rum hos familjen Topelius i samband med firandet av alten Aina Topelius 18-årsdag. Detta uppträdande återspeglar verksamheten väl, eftersom de i huvudsak endast uppträdde vid privata tillställningar. Det första framträdandet var viktigt eftersom det fanns flera kompositörer på plats (som Gabriel Linsén och Henrik Borenius) som där och då lovade att komponera och arrangera musik till den nygrundade kören.
Utöver otaliga privata tillställningar arrangerade föreningen en enda offentlig konsert. Det var en välgörenhetskonsert på Brunnshuset i maj 1867. En alldeles vanlig offentlig konsert var det ändå inte, för konserten annonserades inte i en enda dagstidning. Trots det dök hela 470 betalande åhörare upp, och drog in hela 600 mark, alltså ca 2500 euro, i biljettintäkter.
Föreningen beslöt sig för att avsluta sin verksamhet med konserten. Det fanns flera anledningar till beslutet om upplösning, men viktigast var att flera av medlemmarna var förlovade och skulle gifta sig, vilket begränsade verksamhetsutsikterna: offentligt uppträdande ansågs inte passande för gifta kvinnor. Beslutet att avsluta verksamheten var ändå inte slutligt. Efter en paus på några år var föreningen återförenad hos familjen Topelius och gick efter lång övertalning med på att sjunga några av sina sånger.
Efter detta blev det kutym för kören att samlas exempelvis vid namnsdagar för att sjunga tillsammans - verksamheten fortsatte alltså ännu efter beslutet om att avsluta verksamheten , men fortfarande främst inom privata, slutna kretsar. Av de grundande medlemmarna dog Ada Linsén 1868 som offer för hungersåren, och Aina Topelius blev ensam i altstämman. I Linséns ställe gick Alfhild Lindén med i gruppen. Thérèse Decker komponerade sången Slumra o slumra till minnet av Ada Linsén.
I gruppens repertoar har också manskörssånger med naturbeskrivningar en viktig roll. Som ett bra exempel på detta fungerar svenske Adolf Fredrik Lindblads En sommarafton, som i Finland var känd just som manskörssång, men som fungerade bra att sjungas även av damkör. Sången är komponerad 1863, och den spred sig till Finland mycket fort.
Bland utomstående stödjande aktörer hörde Karl Johan Moring, Ernst Fabritius och Fredrik Pacius till de viktigaste. Vår förenings medlemmar hade ursprungligen lärt känna varandra i en blandkör ledd av Moring, och Moring stödde damkören som fötts genom att aktivt komponera (bl.a. Tidigt om morgonen) och genom att arrangera sånger för dem, men också genom att möjliggöra olika tillfällen för uppträdanden. Fabritius komponerade två sånger till Vår förening (bland annat sången Vintervisa) redan under gruppens första verksamhetsår. Universitetets musiklärare, Fredrik Pacius, gjorde talrika yttranden om nivån på Vår förenings sånger, och arrangemang av hans solosånger (bl.a. Slummersång) ingick som en central del i repertoaren.
Pacius Fridsböner i aftonens lugn framförde Vår förening på Zachris Topelius begravning 20.3.1889. Den var arrangerad av Pacius efterträdare som universitetets musiklärare, Richard Faltin.”